I måndags kunde jag tyvärr inte närvara på introduktionen för samtidskonst, då jag var bortrest i Linköping men jag har kollat igenom mina klasskamraters bloggar och fått en syn av vad som togs upp. Vad jag sett på de andras bloggar, verkade detta intro vara väldigt intressant, därför var det väldigt synd att missa.
På tisdagen hade vi workshop med Mattias och vi ritade av olika föremål som han hade lagt på ett bord. Runt det bordet fick vi sitta och rita av och under korta tidsbegränsningar fick vi byta platser med varandra för att få olika vinklar på de olika föremålen. Vi fick även byta hand ibland, från vänster till höger för min del, använda oss utav tjock och smal penna och även rita av med två pennor samtidigt. Detta gav oss att förstå att denna övning skulle få oss att balla ur lite grann. Våga att VÅGA och inte störa oss på detaljer eller skuggor. Få perspektiv på saker och ting. Det var en otroligt givande uppgift och man fick lusten att rita mer efter workshopen.
På onsdagen fick vi vårt tredje assignment. Vår uppgift löd som följande:
SÄTT RYGGEN I LJUSET
GÖR ORDEN TYDLIGA
VÄND UT,
BÖJ ÖVER
OCH STRÄCK
NU-SJUNG SÅNGEN
BIND IHOP DET VIKTIGA
FÄST DET PÅ DIG
UPPREPA ALLT
1,2,3,4 GÅNGER
(tolka fritt och lägg upp på bloggen)
Jag blev otroligt inspirerad av detta assignment. Jag tänkte att nu äntligen händer det något som vi får göra vad vi vill med! Jag fick så många idéer men till slut hade jag svårt att göra mina idéer till verklighet. Anledningen till varför jag kände så var enkelt som att jag inte fick lusten till att skapa något som jag inte kan associera känslomässigt till. På torsdagen, det vill säga dagen efter på kvällen, målade jag en tavla som kunde förklara precis hur jag vill vara och tänka i mitt framtida liv. Jag vill kunna passera hinder och lära mig utav dessa och inte låta de hindra mig från att fortsätta leva mitt liv. Jag det var en sann uppenbarelse, och tavlan blev ju klar på mindre än en timme.
På fredagen hade vi ett sokratiskt samtal kring Makode Lindes konstverk, den skrikande tårtan. Varje gång någon tog sig en bit ifrån den började den svarta tårta skrika. Vi diskuterade kring om vi själva skulle ha modet att skära i tårtan och i så fall vart vi skulle börja. Vi pratade även om skrattet som alla fick på grund av kvinnans skrikande berodde på. Grupptryck? Ett sätt att försvara sig ifrån att må dåligt? Hmm..Spännande. Jag tycker så mycket om de sokratiska samtal. Man får så mycket utav dessa och vi är (inte för att skryta) men grymma på att uföra dem. Hehe! Jag har varit lite dålig på att besöka olika gallerier men det ska det bli ändring på! Jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar