"Förflytta dig mellan punkt A och punkt B. Ta en annan väg tillbaka. Dokumentera."
Till en början, funderade jag på att prata lite om hur jag kom fram till detta. Innan jag kom fram till att jag skulle sätta ihop 3 bilder, ville jag göra ett bildspel av 22 bilder som skulle visas medan jag pratade om dem, som en historia. Jag satt i timmar och redigerade men blev inte nöjd med resultatet, vissa bilder hängde liksom inte ihop med storyn och då kände jag att effekten som jag ville att det skulle få inte komma fram. Därför har jag lagt upp det ni ser nu.
Under mina första 10 år som människa på denna jord levde jag i ett land som hette Sverige. Sverige var och är ett vackert land. Under dessa år försökte jag njuta av naturen så mycket som jag kunde, sprang alltid i skogarna och lekte, jag älskade att hoppa från en sten till nästa mina ögon fick tag på. Vad jag minns, tyckte jag att det var jätteroligt. Jag är väldigt förtjust i djur idag, men när jag var liten var jag galen i dem, jag ville klappa allt levande. Trots att min pappa är allergisk mot djur, brukade och brukar han göra det med, eftersom han också älskar djur.
När jag skulle fylla 11 år, flyttade vi till Grekland. Jag var så ledsen över det, men det gick över efter ett år. Jag fick chansen att upptäcka nya platser, få förståelse för den kultur som jag kommer ifrån. Varje sommar åkte vi till vår sommarstuga eller till någon ny plats som vi inte hade besökt innan. Jag, min lillebror och min pappa brukade jämt ha med oss våra dykmaskar för att vi ville se vad som fanns under ytan. Havet var så lockande för oss på grund av vad som fanns där under. Min mamma dock tyckte mest om att simma lite och sedan låta solen bränna hennes hud.
Året då jag skulle fylla 18 år, bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Sverige. Det första som jag sade till mina föräldrar var: "Har ni inte fått nog??" Men ja, jag fick ganska bra argument som svar på min fråga. Krisen var påväg att slå Grekland som man slår en boll med ett basebollsträ. Japp! Vi flyttade dit, jag hatade det men vande mig till slut och under sista året på gymnasiet insåg jag att mina föräldrar hade rätt och jag njöt så mycket som jag kunde av min sista tid som gymnasist. Nu går jag mitt första år på universitetet och känner att om jag klarat igenom dessa förändringar i mitt liv, kan jag ganska enkelt återigen packa min väska och förflytta mig om det skulle behövas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar